VÄL BEKOMME BÄSTA BESÖKARE 
HÄLSAN ÄR EJ ALLT – MEN UTAN HÄLSAN SAKNAR ALLT ANNAT BETYDELSE Detta gäller ju ej minst en i dags dato mycket mycket allvarligt sjuk nationalekonomi i Sverige – såväl som princip i världen i stort , tyvärr tyvärr.. 
Därav detta email 2009-05-10 till registrator@finance.ministry.se :
”God Dag Finansminister Anders Borg,
Jag har just läst färdigt boken Bankerna & Skuldnätet av Ellen Hodgson Brown. Längst ned på sidan 421 står: ”Räntedebiteringarna beräknas utgöra omkring hälften av kostnaden av allt som produceras.” Vilket ju gäller i USA i dags dato.
I anledning av det hade jag först tänkt att enbart ställa frågan till Dig – som mitt kära fosterland Sveriges nuvarande finansminister – om hur stor denna ränte-siffra är för Sveriges vidkommande i dags dato ?
Dock – som ett led i att själv åt hållet mera ingående intellektuellt förstå och inse att den pågående ”finanskrisen” ej alls är någon ”finanskris” i grund och botten – utan snarare ett dumhetsoptimum – av framförallt dom som har att besluta om landets betalningsmedelsflöden (bl a pengar) – så får Du i det följande lite mera ”kött på benen” om hur jag själv har kunnat komma fram till rubriken: ”FINANSKRIS ELLER DUMHETSOPTIMUM ?”
Betalningsmedel (bl a pengar) är ju i en nation (och i vilken organisation som för den delen) detsamma som blodflödet i en människokropp – i mitt perspektiv sett i vart fall. Stryps det naturliga blodflödet till någon kroppsdel – så blir först kroppsdelen som sådan sjuk – och som en påföljd av det så kan kroppen i övrigt ej alls fungera normalt. Med andra ord – ifall någon enda del att ett pyttelitet antal kroppsceller mår illa av t ex för lågt blodflöde – så mår HELA kroppen illa = alla kroppscellerna/kroppsdelarna mår mer eller mindre illa.
Ifall Du någon gång har haft t ex huvudvärk, tandvärk, spytt osv – så måhända köper Du det resonemanget. I slutändan dör HELA kroppen – ifall det naturliga = det normala blodflödet ej kan upprätthållas i ALLA kroppens delar i HELA kroppen = det NaturLiktVisa och Intelligenta som gäller för i allt i NaturRen över tid sett: ”EN FÖR ALLA OCH ALLA FÖR EN !”
Wåra kroppar är konstruerade för att kunna bli av med en hel del extra blod – t ex vid större sårskador osv – och överproducerar då helt automatiskt den mängd blod som behövs för att återställa ”blodordningen” och reparera = läka skadan som sådan. Wi kan också lämna några dl blod några gånger om året till en blodbank – utan att det menligt inverkar på kroppens naturliga funktioner. Dock – det finns en övre gräns för hur mycket blodförlust en kropp tål för att kunna leva vidare.
Betalningsmedel (bl a pengar) är analogt med ”blodet” i samhällskroppen – som jag ser det i vart fall. Under de senaste ca 25 åren så har de svenska hushållens soliditet = hushållens betalningsförmåga = hushållens självkänsla = hushållens välmående MINSKAT med ca 50 % för oss av vanligt folk = humana MedMänniskor = väsentligt flera än 90 % av medborgarna.
Under samma tidsperiod så har medborgarnas nation = staten ökat statsskulden från ca 300 till ca 1200 = med ca 900 miljarder kr + sålt ut en hel del av tidigare statsägda företag mm + att kommuner och landsting ju har gjort och fortvarigt gör åt hållet detsamma (+ under samma tidsperiod ”avvecklat” pensionssystemet, socialförsäkringssystemet i form av sjukpenning, A-kassa, socialbidrag osv – samt ej minst tillgången på mänsklig åldringsvård osv).
Ifall nu staten hade blivit rikare på betalningsmedel (bl a pengar) på medborgarnas bekostnad – så hade det ju varit – om ej alls bra för en demokrati i meningen FolkStyrd sådan - så i vart fall fullt ut förklarligt. Men nu är det ju de facto ej alls så, tyvärr tyvärr…
Så wår nuvarande samhällskropp MÅSTE ju rimligen innehålla = härbärgera SamhällsLivsFarliga parasiter – som bokstavligt talat ”äter upp” samhällskroppens betalningsmedel (bl a pengar). Var faen skulle annars alltför mycket av alla nationens betalningsmedel = likvida medel ta vägen 
Hjärtat är BlodPumpen i wåra fysiska kroppar – och i en nation kan nationens regering sägas ha samma funktion som ”BetalningsMedelsPump”. Hjärtat i kroppen producerar själv ej något blod – utan det sker i kroppen som sådan – och då framförallt i benmärgen.
”Benmärgen” i samhällskroppen ÄR dom som har potential för att producera mera varor och tjänster än vad dom själva har behov för. Dom kan uppskattas vara åt hållet ca 60-70 % av medborgarna – i länder med något sånär normal befolkningsstruktur. Så det saknas ju ej alls någonting överhuvudtaget – i mitt kära fosterland Sverige – för att ALLA skall kunna ha tillgång på ALLT tänkbart i ÖverFlöd – enär Sverige är ett förhållandevis mycket råvarurikt land – med en mycket bördig skogs- och jordbruksmark – samt har en normal befolkningsstruktur.
Lik förbannat så ”yrar” alltför många politiker i dags dato – om att Wi i Sverige lider brist på än det ena och än det andra. Men framförallt så ”yrar” samma politiker ständigt och jämt om att det är brist på betalningsmedel (bl a pengar) – för att Wi som nation skall kunna förse t ex den FRIA forskningen, åldringsvården, skolan, arbetssökandena, sjukskrivna, förtids- och folkpensionerade, socialbidragstagare osv – med betalningsmedel (bl a pengar) – så att ALLA kan leva ett anständigt socialt liv – utan att ständigt och jämt behöva vända på varenda krona.
Detta är ju ett DumHetsOptimum som ju drabbar ALLA i slutändan – förnuftsmässigt sett. Det enda staten behöver göra i nuläget är ju att trycka upp mera av riktiga betalningsmedel (bl a pengar). Det kommer helt automatiskt att ”lösa upp knuten” = det som har gått i baklås.
”Knuten” är ju den outnyttjade potentialen hos dom många många – som både kan och vill producera mera av varor och tjänster, än vad dom själva har behov för. Det är ju dom som ju i dags dato mer eller mindre hindras ifrån det – genom att bl a staten just nu ej ids göra det den förr eller senare ändå MÅSTE göra = pumpa in mera av ”riktigt blod” = mera av riktiga betalningsmedel (bl a pengar) i samhällskroppen – och till ALLA delarna av samhällskroppen.
Apropå blodet i wåra kroppar – visste Du att Wi ej har en enda bloddroppe som är äldre än 3-4 månader ? Så tala om ständigt nyproduktion = ersättning av utslitet energidistributionsmedel (= blod) i wåra kroppar ! Varför skulle det som princip sett råda något annat förhållande – med energitransportmedlet betalningsmedel (bl a pengar) i samhällskroppen – över lite längre tid sett ?
”Det är inte allt som går att räkna – och inte allt som går att räkna som räknas !” – Albert Enistein.
Såvitt känt så kan ännu ej en människokropp hållas vid liv – som saknar tillräckligt av egen blodproduktion – genom att tillföra enbart artificiellt blodersättningsmedel. Det artificiella blodersättningsmedlet MÅSTE i så fall vara ordentligt ”spetsat” med riktigt blod – ifrån en annan människa i samma blodgrupp – för att kunna tas emot som livsförstärkande. Än mindre går det att hålla en människokropp vid liv genom att injicera luft i blodsystemet.
Stater har sedan alltför lång tid tillbaka (= flera hundra år !) tillåtit samhällsparasiterna (= de privatägda bankerna och finansbolagen ) att bokstavligt talat ”pumpa in luft” i samhällskroppen – istället för att stater själva pumpat in tillräckligt med riktiga betalningsmedel (bl a pengar) i sin egen samhällskropp. Detta gäller som princip världens alla länder – och ej minst Sverige, tyvärr tyvärr…
Knepet som dom här kriminella samhällsparasiterna har använt under nu flera hundra år – och som ju stater tillåter bankerna med åt hållet mer eller mindre kriminell lagstiftning ( folkrättsligt sett i vart fall) – är ju att parasiterna tillåts att låna ut mer än 10 ggr mera betalningsmedel – än vad dom själva har som inlåning + att stater tillåter att samhällsparasiterna debiterar höga räntor på den luft dom lånar ut + att stater har gett samhällsparasiterna OK för att handla med betalningsmedel (bl a pengar) som om det vore en produkt av typ t ex potatis. Så egentligen är det ju ett sant MIRAKEL – att samhällskroppar fortfarande är vid liv överhuvudtaget !
Apropå potatis. Tänk ifall bönder kunde sälja och ta betalt för t ex hundratusentals ton potatis – men att staten tillät dem att bara behöva leverera mindre än en 10-del av den försålda mängden. Bönderna skulle ju då över kort tid sett bli oförtjänt rika på betalningsmedel (bl a pengar) – men över lite längre tid sett också bli utfattiga. Detta därför att ALLA konsumenterna (ifall Wi innefattar all mat och dryck) skulle ju dö av svält – p g a en helt vansinnig leveransregel = prissättning.
Apropå kroppens energiförsörjningsmedel blod. Vem skulle kunna ”ta hem” = förstå den stupida idén – att det skulle kunna bli mera av riktigt blod i wåra blodbanker – eller än mindre i wåra fysiska kroppar – av att många tilläts att driva handel med blod – på samma sätt som ”parasithandeln” med betalningsmedel (bl a pengar) tillåts av så gott som alla världens nationers regeringar i dags dato ?
Troligaste utfallet av en sådan galenskap skulle sannolikast bli att dom som akut behövde blodtransfusioner ej skulle kunna få det. Detta därför att blodet hanterats så illa under sina handelsirrfärder att det vore oanvändbart – och/eller att priset hade trissats upp till sådana fantasihöjder – att det vore omöjligt att köpa för dom som vore i akut behov för det = fysisk död för dessa. Som med potatisen – till nytta och gagn för vem i slutändan ?
Igen – betalningsmedel (bl a pengar) är samhällskroppens energifördelningsmedel – i mitt perspektiv sett i vart fall. Riktiga betalningsmedel (bl a pengar) kan rimligen bara förmeras (= skapas) på ett enda sätt = genom att samhällskroppens medborgare tillåts att använda betalningsmedel (bl a pengar) – som nationens regering trycker upp (= motsatsen till räntebärande LuftPengar) för infrastrukturinvesteringar, häslovård, pensioner osv. Landets regering har ju härvidlag en enda uppgift – och det är ju att se till så att ingen enda av någon grupp av samhällsmedborgare far illa p g a brist på riktiga betalningsmedel (bl a pengar). I annat fall så har ju landet ”tandvärk” = ALLA samhällsgrupper far ju mer eller mindre illa av det = ”EN FÖR ALLA OCH ALLA FÖR EN.”
Du vet måhända hur riktig tandvärk HELT ödelägger allt annat välmående i HELA kroppen ?
Med andra ord uttryckt. I en medborgarnas stat finansieras över tid sett ALLT till åt hållet 100 % (= när samhällsparasiterna är helt eliminerade ) – genom att landets regering trycker upp den mängd betalningsmedel (bl a pengar) som ständigt behöver förnyas (de gamla slits ju ut) – och som det mer eller mindre ständigt finns behov för att utöka – p g a att det hela tiden kontinuerligt skapas nya investeringsprojekt – av enskilda medborgare såväl som av grupper av medborgare (som ju kan vara i t ex företagsform) = projekt som över tid sett gynnar HELA samhällets utveckling i stort.
”Idiotprojekt” undanbedes vänligen men bestämt av medborgarna i en sådan stat, allra troligast… Inget sådant pågående projekt nämnt och inget glömt – men tunneln genom Hallandsåsen skulle ändå kunna vara ett av flera exempel på ett sådant.
Apropå detta åt hållet helt vansinniga projekt – så finns det minst en handfull alternativ till att det pågående på bordet – som miljömässigt, investeringsmässigt, tidsmässigt, byggnads- och drifttekniskt slår det pågående med ”hästlängder”. Ett av dem är brospann söder och norr om Hallandsåsen – som ansluter till en KORT tunneldel på 10-15 m djup under marken – av de högsta delarna av åsen. Gissa om den lösningen också skulle ge en fantastisk utsikt över Laholmsbukten på norrsidan – och Skälderviken söder om Hallandsåsen = bli en turistattraktion av rang internationellt sett.
Att stirra in i en betongvägg ca 9 km – blir ju ingen turistattraktion precis – ifall nu det pågående tunnelprojektet blir färdigt om X = ett OKÄNT antal år – till en idag OKÄND kostnad för oss skattebetalare. Som närboende till tunnelprojektet (ca 5 km ifrån mitt boställe) så har jag hört och sett en hel del under alla dessa ”tunnelår” – som det ALDRIG har stått någonting om i tidningarna – av såväl sådana som bor på åsen och sådana som har jobbat i åsen. Dock – sedan några år tillbaka så är det mest utländsk arbetskraft som utför de pågående arbetena – och dom pratar ju ej särskilt ingående med ortsbefolkningen om sitt jobb. En ren tillfällighet – eller ?
Hade nu t ex tunnelprojektet finansierats med betalningsmedel (bl a pengar) som staten själv hade tryckt upp – så hade det ju ej varit hela världen. För så länge som statens regering ser till att tryckningen av nya betalningsmedel (bl a pengar) ej sker i sådan omfattning – att ej brist på tillgänglig arbetskraft uppstår – så finns det INGEN inflationsrisk för landet som sådant i ett sådant förfarande. Sysselsättningsgraden i dags dato i Sverige är ju betydande mindre än 80 % av den arbetsföra befolkningen . Det innebär i sig att Sveriges regering – och inom väldigt kort tidsrum – i dags dato skulle kunna trycka upp ca 20 % mera av betalningsmedel (bl a pengar) – UTAN RISK FÖR INFLATION !
Eller med andra ord. När resurserna i form av betalningsmedel, arbetskraft, råvaror, samhällsbehov, kreativa idéer mm finns tillgängliga – för att öka produktiviteten för ett land – så ökar ej alls priserna när man (för att få igång det här) – lägger till riktiga betalningsmedel (bl a pengar) till ekonomin – för det ökade antalet varor och tjänster. Detta därför att tillgång och efterfrågan ökar SAMTIDIGT ! – vilket lämnar priserna helt opåverkade !
Inflation kan i grunden som princip ENBART skapas genom att man tillför samhällsparasiternas högt räntebärande LuftPengar till en nations ekonomi – Tack och Löv !
Att det fungerar så här styrks bl a av att Tyskland gick från i princip total nationell ekonomisk kollaps 1933 – p g a samhällsparasiternas högt räntebärande LuftPengar under tiotals år därföre – med bl a påföljden skyhög arbetslöshet – till den starkaste nationella ekonomin i Europa – och på bara futtiga FYRA (4) år ! Mer om det här i sak på sidorna 222-24 i boken Bankerna & Skuldnätet. Detta är ett väl dolt faktum i de allra flesta historiebeskrivande skolböcker – och ej minst i alla ekonomiutbildningars traditionella läroböcker, tyvärr tyvärr…
Efter andra världskriget TVINGADES Västtyskland IGEN in i den kriminella globala BankingLigans garn – genom bl a Marshallhjälpen – och Östtyskland förpassades till en annan del av SAMMA garn – genom att införlivas med Sovjet. Hade så ej skett – utan att Tyskland efter kriget av segrarmakterna hade tillåtits att fortsätta med att trycka och ge ut sina egna betalningsmedel (bl a pengar) – så hade troligen Tysklands (= Väst- och Östtysklands) återuppbyggnad efter kriget mest sannolikt gått mångfalt mycket snabbare – än vad som skedde med ”hjälp” av den kriminella globala BankingLigans LuftPengar.
Kursen för en nations valuta – som tillåter sig själv att trycka och ge ut sina egna riktiga betalningsmedel (bl a pengar) – måste naturligtvis växelkursmässigt vara fast knutet till något för medborgarna reellt värdegrundande. Vad är då naturligare och framförallt säkrare – för såväl medborgarna själva, såväl som ej minst för seriösa köpare och säljare av sådan riktig valuta – än att växelkursen knyts till värdet på en ”korg” av de vanligaste och dominerat inhemskt producerade konsumentprodukterna (t ex mat, bostadskostnad osv) och tjänsterna (t ex vatten- och avloppskostnader, sophämtning, telefonkostnader osv).
Detta kommer ju helt automatiskt – över en viss tid sett i vart fall – att eliminera spekulation mot en sådan värdesäkrad valuta – enär köpare bara reellt kan räkna med att vid försäljning av valutan få tillbaka samma köpesumma – minskat med köp- och säljkostnaderna = en på förhand given förlustaffär.
Ifall det ändå skulle visa sig att köplusten i en inledningsfas skulle bli stor – så behöver det ju ändå aldrig bli någon brist på valuta att köpa – för staten trycker ju då bara upp så mycket nya betalningsmedel (bl a pengar) som behövs för att ”tillgodose marknaden” = den kriminella globala BankingLigan.
När sedan valutan återvänder – så är det ju bara för staten att se till så att betalningsmedlen (bl a pengar) hamnar i statens kassavalv tills vidare – i fallet att de vid just tidpunkten för återvändandet – ej fullt ut behövs för att hålla ”hjulen igång i lagom fart” för den inhemska marknaden = på den nivå som är rimligt god för ALLA medborgarna. Inget konstigt överhuvudtaget för dom som har någon form av helt egen = FRI tankeförmåga kvar – eller ?
Apropå den fasta växelkursen. I det framtida scenariot så kan ju också ett lands fasta växelkurs kopplas samman med andra länders – som har åt hållet samma självständiga = egna betalningsmedelsskapande och värdesäkring av sina växelkurser. Den här ”smittan” kommer sannolikast att sprida sig mycket snabbt – och förhoppningsvis kommer ALDRIG mera den kriminella globala BankingLigan att kunna stoppa det.
Tja… – kanske ändå – ifall Wi av vanligt folk = humana MedMänniskor = väsentligt flera än 90 % av medborgarna i världens alla länder – TILLÅTER den kriminella globala BankingLigan att dra igång ett ”slutgiltigt” TREDJE och helt förödande fysiskt världskrig.
Men varför skulle Wi av vanligt folk MEDVETET välja att göra det ?
Alla människor – med ett uns av sunt förnuft = BondFörstånd i behåll – inser rimligen att det är direkt fysiskt dödsbringande att tillföra = injicera luft i en i en människokropps blodsystem = energiförsörjningssystem. Varför skulle det vara annorlunda med att tillåta den kriminella globala BankingLigans LuftPengar att åt hållet helt dominera ett lands naturliga nationella betalningsmedeltillväxt ? – och vilken konsekvens MÅSTE det över tid sett OVILLKORLIGEN leda till för samhällskroppen som sådan ?
Dock – det kluriga i det här är att den kriminella globala BankingLigan – med alla sina väl dolda utlöpor – och sedan flera hundra år tillbaka – har lyckats med konststycket att få oss av vanligt folk = humana MedMänniskor = väsentligt flera än 90 % av medborgarna i världens alla länder – att vara åt hållet HELT övertygade om att dessa till mer än 90 % varande LuftPengar har något reellt värde – utöver substansvärdet på några futtiga få procent.
Detta missförhållande styrks av att i USA – enligt gjorda enkätundersökningar – har ca 99 % av medborgarna lurats = bluffats till att tro – att de privatägda bankerna och finansbolagen enbart äger rätt till att låna ut det de har som inlåning. Tyvärr är det nog som princip en vanföreställning hos ca 99 % av medborgarna i världens alla övriga länder också i dags dato – och då ej minst i mitt kära fosterland Sverige, tyvärr tyvärr…
Jag har själv testat saken – genom att fråga folk jag har mött. Än så länge har alla = 100 % gett mig svaret att dom tror att de privatägda bankerna och finansbolagen bara äger rätt att låna ut det som finns som inlåning = balans mellan in- och utlåning. Ingen enda av dom jag har frågat – har ens snuddat vid tanken på att de privatägda bankerna och finansbolagen äger den kriminella rätten – enligt en lika kriminell lagstiftning (folkrättsligt sett i vart fall) – att låna ut mer än 10 ggr mera än vad deras egen substantiella inlåning är.
I boken Bankerna & Skuldnätet – på sidorna 434-43 – beskrivs på ett lättfattligt sätt hur den här LuftUtlåningsBluffen har gått till i USA under de senaste ca 400 åren – samt ej minst – hur det här faenstyget ”lätt som en plätt” kan elimineras för gott.
Detta gäller som princip sett också för ALLA andra av världens länder – och då ej minst för mitt kära fosterland Sverige – som alltför länge som nation mer och mer finansiellt förslavats av den kriminella globala BankingLigans hasardspel = pyramidspel med länders egna betalningsmedel (bl a pengar) = länders energifördelnings- och energiförsörjningsfunktioner för kreativt, förmerande och förädlande = samhällsnyttigt arbete för ALLA oss av vanligt folk = till nytta och gagn för ALLA nationens medborgare = HELA nationen – och världen i övrigt också för den delen.
Blod i en blodbank har absolut noll av egenvärde i den mellanstationen. BlodBanksBlod får sitt värde FÖRST när det används för att rädda en människas liv.
Betalningsmedel (bl a pengar) har på samma sätt absolut noll av egenvärde i en samhällskropp – ifall betalningsmedlen (bl a pengar) ej ”pumpas” runt i samhällskroppens ALLA delar – och i tillräcklig omfattning för ALLA medborgarna. Och då menar jag naturligtvis riktiga betalningsmedel (bl a pengar) som ”blodpumpen” = landets regering själv trycker upp och ”pumpar” ut i samhällskroppens ALLA delar i tillräcklig omfattning – för att ALLA skall kunna LEVA ett socialt drägligt liv.
Eller varför ej ett LevAnde Liv som innefattar ÖverFlöd av ALLT tänkbart ?
Är det ej dags snart för att bokstavligt talat kasta den mer än 6000-årade religionsförankrade vansinniga = MainStreamade dogmen på soptippen – som säger att Wi i wårt anletes svett skall slita livet ur oss – för att få vad Wi behöver i oss, på oss och runtomkring oss ?
Är det ett drägligt liv ?
Kan ett sådant förhållningssätt överhuvudtaget någonsin leda till någonting annat än mer och mer av eländes elände ? – och för alla och envar i slutändan ?
För att nu ”slå hammaren klockrent på spiken” – avseende att de privatägda kriminella bankernas och finansbolagens redovisade soliditet mm till betydande mer än 90 % är BLUFF – så är ju ALLA dessa som princip redan i KONKURS !
Folkrättsligt sett så MÅSTE alla kriminella = vanstyrda privatägda banker och finansbolag (= samhällsparasiterna) förr eller senare försättas i konkurs av staten.
Alliansregeringen i Sverige har ju redan erkänt detta föreliggande faktum – genom att regeringen garanterar privatpersoners insättningar upp till 500 000 kr. Varför regeringen har begränsat sin garanti till 500 000 kr – kan jag personligen ej alls förstå – enär regeringen via sina myndigheter (Riksgälden och Riksbanken) kan producera riktiga betalningsmedel (bl a pengar) ”obegränsat” – och numera bara genom knapptryckningar på en dator.
En nation med ett friskt ”hjärta” är en nation som har en regering som trycker upp och ”pumpar” ut tillräckligt med riktiga betalningsmedel (bl a pengar) till samhällskroppens ALLA delar – och då ej minst viktigt till den ”blodproducerande benmärgen” = ca 60-70 % av befolkningen. En sådan nation kan ALDRIG gå i konkurs – DET ÄR OMÖJLIGT !
Det finns överhuvudtaget ingen enda tärande cell i en frisk människokropp – utan ALLA tillför någonting till HELHETEN. Dock – cancerceller har den rakt motsatta effekten = de är ALLTID tärande.
I princip har ALLA världens länders samhällskroppar sedan hundratals år tillbaka haft FinansCancer (= samhällsparasiterna = de privatägda bankerna och finansbolagen). Denna FinansCancer har av alltför många länders regeringar tillåtits att utvecklas till en idag mycket mycket elakartad sådan, tyvärr tyvärr…
Som princip finns det i det ovanstående inget ”hokus pokus” – utan det kan vilket läskunnigt mindre barn som helst förstå och inse – som jag ser det i vart fall. Men i o f s kan jag ha fel i det – men det tror jag ej alls själv på.
Frågan är hur många av dom som är mer eller mindre hjärnförsmutsade – av de mer eller mindre tankelogikförstörande traditionella ekonomiutbildningarna – som klarar ut att intellektuellt förstå och inse samma sak som barn ?
Nu åter till frågan som jag inledde det här med: ”Hur stor del av kostnaden – för det som produceras i dags dato i Sverige – är ränte-kostnader ?
Med bästa hälsning
Josef Boberg
0430 – 215 66” – slut citat av skickat email 2009-05-10.
Gissa om Josef ser an And-ders Borgs svar med intresse
HÄLSAN ÄR EJ ALLT – MEN UTAN HÄLSAN SAKNAR ALLT ANNAT BETYDELSE Detta gäller ju ej minst en i dags dato mycket mycket allvarligt sjuk nationalekonomi i Sverige, tyvärr tyvärr…
StillaStående = fysisk DÖD – och – ständig FörÄndRing/Rörelse (och härvidlag ej minst avseende national-ekonomin) = fysiskt LIV = kommande Paradigm-skifte för mänskligheten on mass
PS. Mitt email var Finansdepartementet tillhanda 2009-05-11. ”Borgen” publicerade sin bloggs första inlägg 2009-05-20. Till den saken hör att det ej finns någon kommentarsfunktion på bloggen = ingen möjlighet till interaktion med läsarna = med medborgarna, tyvärr tyvärr…
Dock – jag kan ej ens inbilla mig att mitt email har ett samband med starten av Anders Borgs blogg. Detta därför att – efter utskrift av blogginlägget (ca 8 st A4-sidor) och noggrann lusläsning av innehållet – så kom jag fram till att;
1. Ingenting av min enkla raka fråga – ”Hur stor del av kostnaden – för det som produceras i dags dato i Sverige – är räntekostnader ? – finns överhuvudtaget omnämnt i blogginlägget – som en fundamental del av den rådande nationella och internationella finansiella problematiken.
2. Inlägget innehåller ingenting som jag kan se som att Anders Borg har någon förståelse för – eller ens underliggande insikter om – att wår nuvarande nationella LuftPenning-ekonomi – ÄR detsamma som statsfinanser som till hart när 100 % bygger på räntebärande låneekonomi.
3. Det jag kallar för ”Den kriminella globala BankingLigan” berörs överhuvudtaget ej alls av Anders Borg i blogginlägget – ifall han ej med t ex uttrycken – ”det finansiella systemet” – ”banksektorn” – ”internationell finansoro och krisförlopp” – ”finanspolitik” – ”internationella nedgången” osv – menar åt hållet samma sak.
Så gissa om jag fortvarigt ser an ”Borgens” svar på mitt email – av 2009-05-10 – med nu om möjligt än större intresse 
Med tanke på att det kan hända att Anders Borg ”försvinner” som finansminister – eller att det kan visa sig att hans tilltag – med att på sitt sätt försöka att förklara den nu så risiga nationalekonomin och världsekonomin (utan att ens beröra grund- problemet * * *) – skulle kunna missgynna Moderaterna och/eller Alliansen i kommande riksdagsval – och att han därför kan ”beordras” att radera sin blogg (Carl Bildt råkade ju ut för det avseende kommentarsfälten hösten 2008) – så återger jag i det följande ”Borgens” bloggtext i sin helhet:
”En försiktig finanspolitik är ansvarsfull
Detta är det första inlägget på min blogg. Tanken är att använda detta forum för att ge en sammanhängande argumentation för de olika överväganden och beslut som bidrar till att forma den ekonomiska politiken. Jag kommer inte skriva kommentarer i den vanliga bloggformen eller med den normala bloggfrekvensen, utan det kommer att handla om längre sammanhängande kommentarer till ekonomisk politik som publiceras några gånger om året.
Många kommer säkert att hävda att mina inlägg är på tok för långa för bloggformatet. Det stämmer säkert. Men jag hoppas att bloggen trots det blir intressant, vilket möjligtvis kan kompensera för längden.
Finanspolitiska rådet presenterade sin andra rapport nyss och jag tänkte i göra några reflektioner (resonemangen i denna kommentar låg också till grund för mitt anförande vid Finansutskottets hearing den 19 maj med anledning av Finanspolitiska rådets rapport).
Finanspolitiska rådets rapport ger ett viktigt underlag för att fördjupa diskussionen kring finanspolitiken. Det var grundskälet till att regeringen instiftade rådet. Högre grad av öppenhet och mer av utvärdering ger på längre sikt en bättre finanspolitik.
Rådets roll och logiken bakom instiftandet var att förstärka ramverket kring finanspolitiken genom ökad öppenhet. Det har funnits en tendens bland industriländerna att den offentliga skuldsättningen trendmässigt ökat. En bidragande orsak till detta kan vara att politiker kan bli för kortsiktiga och kan ha en tendens att underskatta kostnaderna för olika reformprogram. Tendensen till kortsiktighet bland politiker kan delvis motverkas av ett finanspolitiskt råd som bidrar till en ökad öppenhet och tydlighet kring finanspolitiken. Därigenom förbättras förutsättningarna för det demokratiska samtalet, avvägningar och dess följder blir tydligare liksom behovet av prioriteringar. En ökad öppenhet och tydlighet kan potentiellt öka trovärdigheten för att politiken syftar till att uppnå målen om ökad sysselsättning och högre tillväxt utan att den långsiktiga uthålligheten i finanspolitiken åsidosätts.
I det perspektivet kan man möjligtvis ställa frågan hur det kommer sig att det nu är det Finanspolitiska rådet som föreslår en mer expansiv finans politik och fäster en lägre vikt vid riskerna för att de offentliga finanserna ska försvagas på ett mer allvarligt sätt än regeringen och Finansdepartementet gör.
Jag har, naturligt nog, reflekterat en del kring denna fråga den senaste tiden. Det är en komplex fråga som inte nödvändigtvis har ett entydigt svar.
Till att börja med kan man konstatera att samma tendens föreligger när det gäller relationen mellan beslutsfattare och utvärderare inom penningpolitiken. Det är vanligt att de som gör akademiska utvärderingar av penningpolitiken baserade på modeller tenderar att finna att beslutsfattarna är försiktiga och att beslutsfattare har en tendens att agera med lite mindre omfattande åtgärder än vad prognoser eller enkla regler för sambandet mellan å ena sidan inflationsbedömningar och förändringar av styrräntan ger vid handen. Jag tror att det beror på flera faktorer.
För det första är man som politiker och beslutsfattare väldigt präglad av den stora osäkerhet som råder vid beslutstillfället, i det här fallet alldeles särskilt kring offentliga finanser. Akademiska ekonomer tenderar att uppfatta prognoser och bedömningar som givna och sedan föreslå åtgärder på basis av att man kan vara relativ säker på att dessa bedömningar och beräkningar kommer att stå fast. Som beslutsfattare lever man med att prognoser är mycket osäkra och ständigt revideras.
I dagsläget är det tydligt att detta gäller för de offentliga finanserna. Det senaste året har prognoserna och beräkningarna för de offentliga skatteintäkterna reviderats ner med mellan 50 och 90 miljarder kronor vid varje ny bedömning. Det skapar en genuin osäkerhet.
För det andra är det ekonomiska läget idag mer exceptionellt än vad vi kanske någonsin har upplevt tidigare, och därigenom är vi i en sits där det är svårt att bedöma vad vi kan behöva göra runt hörnet. Framför allt gäller detta med kopplingar till längden på krisen men också de risker som finns kvarstående i det finansiella systemet.
För det tredje har det svenska politiska systemet en väldigt stark känsla av att det är mycket kostsamt att genomgå saneringar av offentliga finanser. De betydande förändringar av utgifter och skatter som vi tvingades göra under 90-talet har medfört att det finns en stark önskan att vi ska klara långsiktig uthållighet så att medborgarna kan känna en trygghet med att det grundläggande välfärdsåtagandet inte uppfattas som konjunkturberoende. Det gäller att vårda det förtroende som byggts upp under senare år.
Det är samtidigt viktigt att understryka att det råder en relativt stor samsyn kring huvudinriktningen av finanspolitiken. Rådets synpunkter och kommentarer måste, som påpekas i rapporten, ses som synpunkter på marginalen och skillnader när det gäller avvägningar.
Jag kommer i denna kommentar lyfta fram några punkter där jag delar rådets uppfattning. Därefter kommer jag argumentera för att osäkerheten kring hur de offentliga finanserna kommer utvecklas de närmaste åren utgör ett argument för en fortsatt försiktig finanspolitik. Avslutningsvis kommer några av de synpunkter rådet haft kring a-kassa, arbetsmarknadspolitik och skatter att diskuteras.
Utgångspunkter för att möta nedgången med finanspolitiken
En central uppgift för finanspolitiken när det gäller att mildra nedgången i ekonomin är att stimulera den allmänna efterfrågan i ekonomin. Finanspolitiska rådet konstaterar att regeringen redan under hösten presenterade en expansiv budget. I Sverige har vi dessutom betydande automatiska stabilisatorer. När tillväxten dämpas minskar skattebetalningarna från hushåll och företag utan att några aktiva beslut fattas och samtidigt innebär regelverket för många offentliga utgifter att förstärkningar av köpkraften kommer automatiskt. Därav begreppet automatiska stabilisatorer.
Skatte- och utgiftssystem, framför allt skattesystem, som är konstruerade så att vi får en försvagning av de offentliga finanserna när konjunkturen dämpas bidrar till att genomslaget från den internationella krisen motverkas.
Olika jämförelser, oavsett om det är OECD, Finanspolitiska rådet eller Finansdepartementet som svarar för beräkningarna, av hur stora dessa automatiska stabilisatorer är i olika länder tycks genomgående ge vid handen att de offentliga finanserna i Sverige är mer konjunkturkänsliga än i andra länder. Detta kan t.ex. illustreras med bilden nedan. (som ej följde med, tyvärr tyvärr…)
Storlek på finanspolitiska åtgärdspaket och automatiska stabilisatorer 2008–2010, Källa: OECD (som ej följde med, tyvärr tyvärr…)
Storlek på finanspolitiska åtgärdspaket och automatiska stabilisatorer 2008–2010, Källa: OECD (som ej följde med, tyvärr tyvärr…)
För att dämpa genomslaget av den internationella nedgången är det också viktigt att vidta aktiva åtgärder som förstärker efterfrågan i ekonomin.
Regeringen har valt att vidta en lång rad olika åtgärder. I budgetpropositionen handlade det bl.a. om sänkta inkomstskatter genom ett förstärkt jobbavdrag, höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt, sänkta arbetsgivaravgifter och ökade satsningar på infrastruktur och forskning.
I vårpropositionen var den kanske främsta åtgärden för att förstärka efterfrågan de ytterligare resurser som tillfördes kommunsektorn. Finansdepartementet gör alltjämt bedömningen att resursförstärkningen till kommunsektorn som genomfördes för att motverka uppsägningar förmodligen är den mest effektiva åtgärden när det gäller att stabilisera efterfrågeläget.
Sammantaget har de aktiva insatserna uppgått till 45 miljarder kronor för 2009 och till 60 miljarder kronor för 2010.
Vid sidan om att dämpa nedgången i efterfrågan är det också viktigt att genom aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder förhindra att arbetslösheten biter sig fast.
Det kan vara viktigt att understryka att det är svårt att bedöma hur trögrörlig nedåt, eller om man så vill persistent, arbetslösheten är i Sverige idag. Det har skett betydande strukturförändringar de senaste decennierna som borde bidra till att minska risken för att arbetslösheten biter sig fast.
Vi har betydligt lägre marginalskatter och tröskeleffekter i dag än för 10–15 år sedan. Kombinationen av den kompensation för egenavgifter som den förra regeringen genomförde och jobbavdraget har medfört en påtalig sänkning av marginalskatterna. Den genomsnittliga marginalskatten var ca 45 procent i mitten av 1990-talet och har idag minskat till ca 35 procent i genomsnitt.
Vi har idag en bättre ordning på förtidspension och sjukförsäkring som gör att risken för att människor går från kortsiktig arbetslöshet till långtidsfrånvaro eller permanent utanförskap har minskat. Under 1980- och 1990-talen var det vanligt att arbetslösa gick från a-kassa till åtgärder och därigenom kvalificerade sig för en ny period av a-kassa för att slutligen lämna arbetsmarknaden via långtidssjukskrivning eller förtidspension. Risken att kortvarig arbetslöshet skall förbytas i permanent utanförskap har minskat.
De åtgärder som låg i budgeten har ytterligare förstärkt denna tendens och bidrar till att minska risken för att arbetslösheten biter sig fast.
När det gäller aktiva åtgärder för att motverka att arbetslösheten biter sig fast är sannolikt satsningar på utbildning och aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder effektiva. Regeringen har också gjort betydande satsningar på yrkesutbildning, inte minst inom ramen för lärlingssystem, kvalificerad yrkesutbildning och utbyggnaden av yrkesvux. Risken för att permanent ställas utanför arbetsmarknaden är betydligt större för en person som har låg utbildning eller bristande yrkeskompetens. Möjligheten för den som sägs upp att komplettera sin kompetens bidrar till att minska risken för långvarig arbetslöshet.
Därtill har vi lagt betydande resurser på att förstärka arbetsmarknadspolitiken. De garantier som den här regeringen infört – Jobb och utvecklingsgarantin och Jobbgarantin för unga – gör att de automatiska stabilisatorerna förstärks, eftersom resurserna till arbetsmarknadspolitiken säkras enligt regelsystemet. Det var också ett av skälen till att regeringen valde att införa systemet med garantier. De aktiva insatserna – stöd för att söka arbete, åtgärder för att aktivera de som blir arbetslösa, direkta anställningsstöd eller skattelättnader för att anställa arbetslösa och arbetsmarknadsutbildningar – ökar nu mycket kraftigt. Andelen av arbetskraften som deltar i aktiva åtgärder kommer att öka från ca 2 procent till ca 5 procent. Det är en kraftig utbyggnad.
Om dessa utgångspunkter för finanspolitiken och för möjligheterna att möta den internationella nedgången råder det inte någon delad syn mellan Finanspolitiska rådet och Finansdepartementet. Låt mig då övergå till att diskutera några punkter där rådet framfört kritik mot regeringen och där våra bedömningar skiljer sig åt. Det handlar naturligtvis om bedömningar på marginalen, men det är ändå rätt betydande skillnader.
Stor osäkerhet om utvecklingen av de offentliga finanserna
Min uppfattning är att vi har en mycket betydande osäkerhet om utveckling i de offentliga finanserna.I Finansdepartementets revideringar av prognoserna handlar det om mycket stora belopp. Jämfört med prognosen som presenterades i höstens budgetpropositionen (BP09) hade den offentliga sektorns skatteintäkter försvagats med över 90 miljarder kronor för 2010 i den bedömning som presenterades i sysselsättningspropositionen i januari. I prognosen i den ekonomiska vårpropositionen (VÅP09) handlar det om ytterligare en försvagning av skatteintäkterna på 85 miljarder kronor för 2010. Den samlade prognosrevideringen av de beräknade skatteintäkterna mellan den vårproposition som presenterades i april och den som presenterades förra året uppgår till 225 miljarder kronor för 2010.
Osäkerheten i prognosverksamheten är stor för närvarande. Redan i höstas stod det klart att intäkterna från kapital- och reavinstskatterna skulle minska kraftigt. Det samma gällde också bolagsskatten. I takt med att arbetsmarknadsprognosen blivit mörkare har också intäkterna från arbetsgivaravgifter och inkomstskatter reviderats ner kraftigt. I den senaste bedömningen, som redovisas i vårpropositionen, tillkommer också en nedgång av konsumtionsskatteintäkterna som bl.a. sammanhänger med att prisstegringstakten blir lägre än väntat och att hushållens konsumtion dämpas.
Det är en stor nedrevidering av skatteintäkterna som genomförts, vilket också framgår av den bifogade tabellen. Det vore oförsiktigt att nu dra slutsatsen att risken för ytterligare nedrevideringar är negligerbar. Det kan vara så att vi i nästa prognosrevidering ånyo har väsentligt lägre skatteintäkter än vad vi tidigare räknat med. I samband med budgetpropositionen gör vi en grundlig bedömning av de offentliga finanserna. Det är då vi ska dra slutsatser om vad som ryms under utgiftstaket och hur olika behov ska vägas av mot varandra. Att idag dra slutsatser kring detta idag tycker jag är oförsiktigt.
Revideringar av skatteintäkterna (diagram som ej följde med, tyvärr tyvärr…)
Detta är ett viktigt skäl till att jag inte delar Finanspolitiska rådet förslag om ytterligare stimulanser borde genomföras omgående. Rådet föreslår finanspolitiska stimulanser på 15 miljarder kronor för 2009 och 30 miljarder kronor för 2010. Sker det en ytterligare kraftig försämring av de offentliga finanserna skulle en sådan strategi öka risken för att den långsiktiga uthålligheten i de offentliga finanserna kommer att ifrågasättas.
En viktig frågeställning när utrymmet för åtgärder diskuteras är hur väl de offentliga finanserna mår långsiktigt. Vanligtvis sker diskussionen utifrån det strukturella sparandet i den offentliga sektorn. Det strukturellt sparande är ett mått som avser att fånga hur de offentliga finanserna ser ut justerat för den tillfälliga försvagning den ekonomiska nedgången ger. Det strukturella sparandet i den offentliga sektorn blir därmed också ett mått på hur stort behovet av att justera finanspolitiken är framöver för att säkra långsiktig hållbarhet.
Har vi ett strukturellt överskott som motsvarar 1 procent av BNP är en konjunkturell försvagning inte så allvarlig eftersom det skulle betyda att när lågkonjunkturen passerat så kommer vi återfå balans i de offentliga finanserna utan att några särskilda skattehöjningar eller utgiftsminskningar genomförs.
Vår bedömning från Finansdepartementets är att vi har relativt starka offentliga finanser strukturellt. Som framgår av den bifogade tabellen räknar Finansdepartementet med att det strukturella sparandet ligger över eller kring 1 procent av BNP de närmaste åren.
Olika metoder kan ge olika bedömningar av strukturellt sparande,Procent av BNP (diagram som ej följde med, tyvärr tyvärr…)
Men det är viktigt att understryka hur komplicerat det är att bedöma det strukturella sparandet. Detta kan illustreras med att EU-kommissionen gör bedömningen att Sverige har ett strukturellt underskott som motsvarar cirka 2 procent av BNP för 2010.
Eftersom överskottsmålet innebär att Sverige i genomsnitt över konjunkturcykeln ska ha ett sparandeöverskott som motsvarar 1 procent av BNP kan man hävda att EU-kommissionens bedömning implicerar att det kan komma att krävas en relativt kraftig finanspolitisk åtstramning de kommande åren för att säkra långsiktig uthållighet.
Vad är problemet med bedömningarna av de strukturella sparandet? Det råder stor osäkerhet om hur mycket produktionskapacitet som varaktigt slagits ut av den internationella nedgången. Huvuddelen av nedgången är sannolikt temporär och produktionen kommer då stiga när efterfrågan återkommer, men det kan vara så att delar av kapitalstocken blivit föråldrad. Vi kan idag inte heller svara på hur mycket av arbetslösheten som kommer att bita sig fast. Om produktionsförmågan varaktigt försämrats minskar också de framtida skatteintäkterna vilket långsiktig försämrar de långsiktiga offentliga utgifterna. Det är, tycker jag, ett väldigt starkt skäl till att ta de goda siffror som vi har i strukturellt sparande med stor försiktighet och ha en beredskap för att det kan komma besvärliga överraskningar.
Finanspolitiska rådet baserar sin bedömning om att det är möjligt att genomföra åtgärder som motsvarar 30 miljarder kronor 2010 med att det endast skulle försvaga det strukturella sparandet ned till 0 procent av BNP. Är bedömningen av det finansiella sparandet alltför optimistisk föreligger dock inte det utrymmet. Är EU-kommissionens bedömning riktig skulle rådets förslag innebära att det föreligger ett kraftigt åtstramningsbehov framgent.
Min uppfattning är att vi bör säkra att vi har ett manöverutrymme som inte framtvingar en diskussion om stora och mer dramatiskt åtstramningar i finanspolitiken de närmaste åren. Sverige befinner sig ännu i ett något annat läge än en del av våra grannländer, där de stora finanspolitiska stimulanspaketen och framför allt misslyckade åtgärder inom banksektorn har tenderat att göra att man redan nu får diskussioner om behov av skattehöjningar och åtstramningar.
Den diskussionen har inte vi i Sverige och vi har den inte därför att vi har varit försiktiga, och vi ska fortsatt vara försiktiga för att slippa den.
Man ska inte heller underskatta riskerna för att vi får fortsatta bekymmer i banksektorn. Vi har bland de största obalanserna i ett globalt perspektiv i vår närhet. Obalanserna i de baltiska länderna – inflationen, löneökningstakten, underskotten i bytesbalansen, kreditexpansionen och ökningen av olika tillgångspriser – har varit av exceptionell natur. Svenska banker är tungt exponerade mot Baltikum. Man kan se situationer där det kommer att finnas ett behov för det offentliga att göra insatser, och det måste vi kunna göra utan att för den skull skapa en långsiktig osäkerhet om vad vi har för uthållighet i de offentliga finanserna.
Man kan vända på de olika argumenten fram och tillbaka. Finanspolitiska rådet har poängterat att vi har relativt hög grad av demografisk uthållighet i Sverige jämförelse med andra länder. Det är också mitt perspektiv när jag talar med mina europeiska kolleger i Ekofin-rådet. Sverige har, tack vare överskottsmålet och en ansvarsfull ekonomisk politik under lång tid, uthålliga offentliga finanser. Problemet är huvuddelen av de andra industriländerna inte har det. Det kan inte för mig vara ett argument att vi bör försätta oss i deras besvärliga situation. I länder med offentliga finanser som inte är uthålliga kommer det att bli nödvändigt att höja skatterna eller att göra mycket tuffa prioriteringar mellan olika offentliga utgifter framöver.
Det bör vara ett argument för att vi fortsätter att vårda vår långsiktiga uthållighet så att vi även vid nästa lågkonjunktur kan låta automatiska stabilisatorer verka. Vi vet inte vad som väntar runt hörnet, och vi ska inte försätta oss i sitsen att vi står utan resurser att möta detta.
Finanspolitiska rådet rekommenderar att regeringen eftersträvar en blocköverskridande överenskommelse som gör det möjligt att bryta utgiftstaket. Om utgiftstaket kan man naturligtvis föra olika resonemang.. Enligt min uppfattning är rådets resonemang kring utgiftstaket oförsiktigt när rådet menar att det inte är förknippat med några kostnader att överge utgiftstaket.
Innan jag blev finansminister var min uppfattning att överskottsmålet var kärnan i det finanspolitiska ramverket eftersom det är sparandet i den offentliga sektorn som avgör den långsiktig skuldutveckling. Som finansminister är det min bestämda övertygelse att just utgiftstaket och just den svenska konstruktionen – att det är nominellt, att det är satt flera år i förväg, att det är det som biter i förhandlingar – är det som blir styrande i finanspolitiken. Jag skulle säga att utgiftstaket är själva grundbulten i det ramverk som har gjort att vi har skapat ordning och reda i offentliga finanser i Sverige.
Min uppfattning är att rådet underskattar kostnaden som är förknippad med att skapa osäkerhet kring det finanspolitiska ramverket. Vi bör vara försiktiga innan man börjar skruva på själva grundbulten i ramverket.
Rådets förslag till finanspolitiska stimulanser
Finanspolitiska rådet presenterar en rad förslag på tillfälliga finanspolitiska stimulanser. Det handlar bl.a. om temporärt höjda statsbidrag till kommunerna, tillfälligt höjd ersättning i a-kassan, temporära skattelättnader för låginkomsttagare och pensionärer och tillfälliga bostadssubventioner för att rusta upp det kommunala bostadsbeståndet.
Jag är tveksam till om dessa åtgärder, om de genomfördes, verkligen skulle förbli tillfälliga. Min bedömning är att många av dessa tillfälliga åtgärder skulle, inte minst under den förestående valrörelsen, bli permanenta. Risken är, utifrån erfarenheter från Sverige och andra länder, att tillfälliga stimulanser blir permanenta. Då har vi en permanent försvagning av offentliga finanser på våra händer.
Jag tror därför på argumenten för att koncentrera de tillfälliga insatserna på satsningar på arbetsmarknadspolitik och kommuner. Jag är rätt övertygad om att man på dessa områden faktiskt kan göra satsningarna temporärt. Vi har varit relativt framgångsrika med att skala ned arbetsmarknadspolitik i goda tider. Eftersom kommunernas statsbidrag fastställs i krontal som inte räknas upp med inflationen finns det automatiska mekanismer som gör höjningar tillfälliga.
Finansdepartementet har gjort relativt noggranna kalkyler för att försöka bedöma vilka åtgärder som är effektiva. Dessa beräkningar redovisas i det bifogade diagrammet.
Där framstår de temporära statsbidrag till kommunerna som regeringen föreslog i vårpropositionen som den mest kostnadseffektiva åtgärden. Det är väsentligt större effekt på sysselsättning per satsad krona på det än till exempel höjda studiemedel och pensionstillägg eller den allra minst effektiva åtgärden, att satsa brett på upprustning av hyreshus.
Kostnad per jobb netto för olika åtgärder, mnkr, (t) = temporär, (p) = permanent (diagram som ej följde med, tyvärr tyvärr…)
Diagrammet kan sägas ge en beskrivning av prislistan på den meny av åtgärder för att stimulera ekonomin som är möjliga. Flera av de åtgärder rådet föreslår är således mindre effektiva än de extra resurser till kommunsektorn som regeringen föreslagit.
Rådets synpunkter kring arbetsmarknadspolitik
När det gäller arbetsmarknadspolitiken vill jag börja med konstatera att här har vi relativt stor samsyn mellan Finanspolitiska rådet och Finansdepartementet. Det vi säger i vårpropositionen är att vi har för avsikt att behålla den grundläggande garantistrukturen med jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för unga. Garantistrukturen medför att det sker en prioritering så att resursinsatserna ökar när tiden utanför den ordinarie arbetsmarknaden förlängs. Vid kort arbetslöshetstid är det rimligt att den enskilde själv söker ett arbete. Om arbetslösheten fortsätter är det rimligt att arbetsförmedlingen ger ett ökat stöd i arbetet med att hitta ett nytt arbete. Om arbetslösheten blir än mer utdragen kanske det inte räcker med stöd att söka arbete och då kan ett anställningsstöd eller en kompletterande utbildning bli aktuell.
Garantistrukturen ger en prioritering av åtgärderna till de arbetslösa som har störst behov. Samtidigt har den kraftiga försämringen på arbetsmarknaden förändrat problembilden. Nu handlar det inte bara om att underlätta vägen tillbaka från långtidsarbetslöshet, utan också om att förhindra att korttidsarbetslösa fastnar utanför arbetsmarknaden och blir långtidsarbetslösa.
En central frågeställning som vi prövar inför den kommande budgetpropositionen, vilket tydligt framhölls i vårpropositionen, är att hur tyngdpunkten i arbetsmarknadspolitiken ska förskjutas till åtgärder som syftar till att förhindra att människor fastnar i långtidsarbetslöshet. Det kan naturligtvis handla om såväl sökinsatser som ytterligare åtgärder för att aktivera människor eller arbetsmarknadspolitisk utbildning.
Man ska dock komma ihåg att vi måste väga arbetsmarknadspolitiska utbildningsprogram mot andra utbildningsinsatser, t.ex. yrkesvuxprogram. Där har vår slutsats varit att vi hittills valt att prioritera yrkesvuxprogrammen. Ska man se en gränslinje mellan de olika åtgärderna skulle man kunna tänka sig att arbetsmarknadspolitiken mer ska inriktas på utbildningar som är kortare, riktade till det lokala näringslivet som kompletterar befintlig yrkeskompetensen, medan mer varaktiga och längre utbildningsinsatser bör göras inom till exempel yrkesvux eller det reguljära utbildningssystemet. Men det är en fråga som vi för närvarande prövar och där vi ska återkomma i höstens budgetproposition.
När det gäller arbetslöshetsförsäkringen delar jag inte rådets bedömning. Rådet förordar en blocköverskridande överenskommelse om en statlig obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Rådet föreslår också att taket för ersättningen höjs, att ersättningsperioden med 80 procent förlängs och att ersättningen framöver ska variera med konjunkturen.
Min bedömning är att förslaget är orealistisk. En statlig obligatorisk a-kassa skulle undergräva den nuvarande lönebildningsmodellen och det är otänkbart att socialdemokraterna skulle stödja ett sådant förslag.
Enligt min uppfattning är att det också finns betydande risker förknippade med rådets förslag. Det första man måste konstatera är att det är en relativt kostsam reform. I budgettermer handlar det om 7-8 miljarder kronor och höjningen av a-kassan blir därmed en av de mer betydande satsningar som rådet föreslår. Jag är övertygad om, att om man hade de här pengarna, vore det bättre att lägga dem på kommunsektorn eller aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder än på att genomföra en allmän höjning av a-kassan.
Jag är också av uppfattningen att det är bättre att vi har det konjunkturberoende inslaget i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna än i a-kassan. Det går att variera de aktiva insatserna med konjunkturen och det är mer effektivt än att variera ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen.
Därtill att höja och förlänga ersättningsnivån: Enligt vedertagna bedömningar baserad på vår egen erfarenhet och forskning leder högre ersättningstak och en längre period med hög ersättning till en förlängning av arbetslöshetsperioderna, till att utströmningen från arbetslöshet minskar och till att arbetslösheten i genomsnitt blir högre. Man kan, som rådet, argumentera för att det inte sker nu om höjningen sker temporärt under en period då de lediga platserna är få. Min bedömning är att det är väldigt svårt att övertyga någon som är arbetslös om att nu är det så god konjunktur att vi kan låta a-kassan sjunka. Det kommer att vara lätt att motivera att ersättningen höjs och mycket svårt att motivera sänkningar. I praktiken höjer rådets förslag den genomsnittliga ersättningsnivån.
Jag delar inte heller bedömningen att en statlig försäkring skulle kunna fungera riktigt väl med det lönebildningssystem vi har i Sverige. Om man har uppfattningen att det är prioriterat att få ned den fackliga anslutningsgraden kan en sådan modell te sig logisk. Jag tror dock att breda fackliga organisationer med stort ansvarstagande är en bättre modell. När vi ser hur Sverige har hanterat den här nedgången jämfört med en del av våra europeiska grannländer är det i alla fall min bedömning att de svenska fackliga organisationerna har jobbat närmare med sina motparter och på ett bättre sätt försökt hantera konjunkturnedgången samtidigt som man försökt säkra de anställdas behov och rättigheter än man kanske gjort i en del andra länder.
Man kan naturligtvis diskutera en obligatorisk a-kassa, men det tycker jag att man ska göra utifrån utgångspunkten att vi vill bredda medlemskapet i arbetslöshetsförsäkringen så att fler kan komma med, men utan att för den skull undergräva grunderna för lönebildningen. Till det kommer att om man gör som obligatorieutredningen föreslog och inför en avgift för alla som går in på arbetsmarknaden får man en tröskeleffekt som med stor sannolikhet leder till högre långsiktig arbetslöshet.
Jag tror att den bedömning som rådet gjorde förra året – att en ersättningsnivå som ger drivkrafter att söka arbete aktivt och gradvis sjunkande över tiden och som också har en typ av bortre parentes i jobb- och utvecklingsgarantin – är den rimligaste utformningen av a-kassan och bidrar till, inte minst om vi blickar framåt, att förhindra att arbetslösheten biter sig fast.
Slutsatser för finanspolitiken
För att summera bilden av finanspolitiken: Vi har det kanske mest osäkra ekonomiska läge vi upplevt på några decennier. Det kan inte uteslutas att svensk ekonomi drabbas av ytterligare internationell oro och krisförlopp. Det finns inga skäl att utgå ifrån att återhämtningen i världsekonomin blir oproblematisk.
Det råder en mycket stor osäkerhet om offentliga finanser. Alla de ekonomer som försökt argumentera för att Sverige nu har kommit ur tidsperioden då konjunkturnedgångar gett oväntade och kraftiga försvagningar av offentliga finanser har haft fel. Vi har åter fått uppleva att vi inte riktigt har bra modeller för att förstå hållbarheten i offentliga finanser, och det sker mycket kraftigare försvagningar än vad vi räknat med.
Vi har stor osäkerhet om vår långsiktiga produktionskapacitet, och det blir avgörande hur manöverutrymmet för finanspolitiken ser ut de kommande åren. Jag tror inte att vi ska försätta oss i sitsen där kraftiga i åtgärder är nödvändiga för att återkomma till strukturellt överskott i framöver.
Sammantaget: Min slutsats, naturligtvis mer som politiker än som ekonom, är att det är enklare att stimulera ekonomin än att ta tillbaka stimulanserna. Kostnaderna för finanspolitisk omstrukturering, särskilt när det handlar om att skära ned i välfärdens kärna eller höja skatterna för låg- och medelinkomsttagare, är både i politiskt och i samhällsekonomiskt perspektiv väldigt stora. Publicerad 2009-05-20, klockan 17:36” – slut citat härifrån 2009-06-08.
Finanspolitiska Rådet – som ju Anders Borg i åt hållet allt väsentligt argumentaerar emot i sitt blogginlägg ovan – har på sin öppningssida 2009-06-09 det följande:
” Pressmeddelande 11 maj 2009
FINANSPOLITISKA RÅDETS RAPPORT 2009
Regeringens stimulansåtgärder är otillräckliga enligt Finanspolitiska rådet
Regeringens tidigare arbetsmarknadsreformer kommer att höja sysselsättningen på sikt. Men denna politik kräver också mer kraftfulla åtgärder mot den stigande arbetslösheten i den nuvarande lågkonjunkturen. Det skriver Finanspolitiska rådet i sin andra rapport.
Mer kraftfull konjunkturpolitik behövs både 2009 och 2010
Regeringen har hanterat problemen på de finansiella marknaderna väl. Men den djupa lågkonjunkturen motiverar kraftigare stimulanser för att motverka sysselsättningskrisen än regeringen hittills föreslagit. Utgiftstaket bör inte begränsa de offentliga utgifterna i den rådande exceptionella situationen. Statsbidragen till kommunerna bör höjas mer än vad regeringen aviserat.
Gör a-kassan konjunkturberoende
Sysselsättningen kommer att öka på sikt till följd av regeringens tidigare arbetsmarknadsreformer. Men i en lågkonjunktur med få lediga platser spelar sökaktiviteten mindre roll för de arbetslösas chanser att få arbete, samtidigt som försäkringsbehovet är större än normalt. Det är ett starkt skäl för att göra arbetslöshetsersättningen konjunkturberoende, så att den blir mer generös i dåliga tider än i goda. En tidsbegränsad höjning av a-kassan kan vara ett första steg mot en sådan permanent reform.
Regeringen överoptimistisk om arbetsmarknadspolitikens effekter
“Det är lämpligt att öka de arbetsmarknadspolitiska insatserna för korttidsarbetslösa. Men regeringen har en övertro på jobbsökaraktiviteter i lågkonjunkturen”, säger Finanspolitiska rådets ordförande Lars Calmfors. Det är missvisande att presentera expansionen i jobb- och utvecklingsgarantin som en kraftfull aktiv satsning. Den är i stället en följd av att fler långtidsarbetslösa behöver försörjningsstöd.
För få platser i arbetsmarknadsutbildningen
Regeringens satsning på yrkesinriktad utbildning är välmotiverad. Men arbetsmarknadsutbild-ningen bör utökas, även om volymen bör vara betydligt mindre än under 1990-talskrisen. Stöd till utbildning i företagen skulle kunna ges där avtal slutits om kortare arbetstid och motsvarande löneanpassning.
Höjd pensionsålder behövs för att bekosta välfärden
Fler måste arbeta mer för att möta de påfrestningar på de offentliga finanserna som följer av en åldrande befolkning. En automatisk anpassning av pensionssystemets åldersgränser till medellivslängden kan vara en lämplig metod. Det kan göra det möjligt att sänka överskottsmålet för de offentliga finanserna.
Höj studiemedlen men sänk fribeloppet
För att sänka inträdesåldern på arbetsmarknaden bör politiken uppmuntra till snabb genomströmning i den högre utbildningen. Tänkbara reformer är en generell höjning av studiemedlen, mer generösa studiemedel för yngre än för äldre studenter och en sänkning av taket för arbetsinkomster (fribeloppet) i studiemedelssystemet så att studenterna arbetar mindre och studerar mer.
Ytterligare information
Rapporten Svensk finanspolitik lämnas till regeringen idag. Finanspolitiska rådet består av sju ledamöter: Lars Calmfors (ordförande), Torben Andersen (vice ordförande), Martin Flodén, Laura Hartman, Ann-Sofie Kolm, Lars Tobisson och Erik Åsbrink.
Reservation
Enligt rådets instruktion ska avvikande uppfattningar bland ledamöterna framgå av rapporten. Lars Tobisson har reserverat sig mot förslaget om kraftigare stimulanser än vad regeringen hittills föreslagit.
Kontakt
Vill du veta mer kontakta ordförande Lars Calmfors (tel. 076-13 55 814); ledamot Martin Flodén (tel. 070-716 83 97); ledamot Laura Hartman (tel. 076-87 74 707) eller utredningsekonom Erik Höglin (tel. 073-356 17 71). Frågor om reservationen besvaras av ledamot Lars Tobisson (tel. 070-714 33 15). – slut citat härifrån 2009-06-09
Det mest fantastiska = banbrytande – som jag någonsin har sett ifrån en myndighet under min mer än 68-årade levnad – är: ” Men i en lågkonjunktur med få lediga platser spelar sökaktiviteten mindre roll för de arbetslösas chanser att få arbete, samtidigt som försäkringsbehovet är större än normalt. Det är ett starkt skäl för att göra arbetslöshetsersättningen konjunkturberoende, så att den blir mer generös i dåliga tider än i goda.”
2009-06-09 finns det enligt SCB ca 403 000 registrerade arbetssökande. Enligt Af så finns det samma dag 23 751 lediga jobb. Vilket barn som helst – som kan lägga ihop och dra ifrån – kan ju räkna ut att ca 403 tusen arbetssökande – ej ALLA kan få de utannonserade 23 tusen lediga jobben – DET ÄR OMÖJLIGT
Tyvärr har ju som princip ALLA Makt-Havare * * * – via sina massmedia sedan minst 30 år tillbaka – lyckats med att hjärnförsmutsa oss av vanligt folk = humana Med-Människor = väsentligt flera än 90 % av medborgarna – med det stupida förhållningssätet: ”Det är huvudsakligen den arbetssökandes eget fel att dom ej får något jobb !” – eller t o m att dom är lata = försöker parasitera på samhället
Vem som kan ju räkna ut med ”röven” – att ifall Wi höjer A-kassan vid tillfällen då arbetslösheten är hög – så stimuleras konsumtionen (med bieffekten att flera kan leva ett ”drägligt socialt liv”) – och det blir då helt AUTOMATISKT en större efterfrågan på arbetskraft + ej minst en mycket mycket friskare nationalekonomi.
Tror Du att Alliansregeringen – med Anders Borg som finansminister – kommer att klara av den här skitenkla barn-matematiken
Personligen kan jag ej låt bli att både tro och hoppas på det. Men jag är ännu ej alls övertygad om att den sittande regeringen – eller någon annan traditionell regering heller för den delen – har civilkuraget att styra landets natio-nal-eko-no-mi på ett NaturLiktVist = Intelligent sätt, tyvärr tyvärr…
DI-krönika: Grus i Ingves penningmaskineri – 2009-05-22 av Gunnar Örn på Dagens Industri.
Tack… för att Du ”offrat” av Din ”dyrbara” tid genom att vara här 
– * * * * * * * * * * * * * * * * * * 
Publicerat av Josef Boberg 
Publicerat av Josef Boberg 
Publicerat av Josef Boberg 
Josef Boberg
